Placeringsplikten betalade för miljonprogrammet

SPP fick inte själva bestämma hur pensionspremierna placerades, det reglerades i lagen om försäkringsrörelse. År 1952 införde staten nya begränsningar genom den så kallade placeringsplikten. Banker och försäkringsanstalter tvingades köpa statens räntepapper till överpris. På så sätt kunde staten finansiera det enorma bostadsbyggande som inleddes under 1950-talet.

Placeringsplikten kom till för att staten behövde stora och långsiktiga krediter till låga räntor. Försäkringsbolag och banker var tvungna att varje år placera en del av sin kapitaltillväxt i statens eller bostadsinstitutens obligationer.

Genom placeringsplikten kunde staten låna ut pengar billigt till det enorma bostadsbyggande som inleddes på 1950-talet och pågick till början av 1970-talet. Varje år byggdes runt 100 000 nya bostäder som skulle råda bot på bostadsbristen och den usla boendestandarden i Sverige.

Försäkringsbolagen och SPP kämpade emot placeringsplikten från allra första början. För dem innebar det att de tvingades placera sitt kapital i papper som gav lägre ränta än vad de skulle fått på övriga lånemarknaden. SPP kallade det för en smygbeskattning av pensionsspararnas pengar.

Konflikt mellan SPP och Riksbanken

I början av 1980-talet slapp bankerna placeringsplikten men inte försäkringsbolagen. Då ilsknade SPP:s företrädare till och det skar sig ordentligt mellan SPP:s vd Karl-Axel Linderoth och riksbankschefen Bengt Dennis. De förde emellanåt hätska debatter om placeringspliktens vara eller inte vara och hur den tillämpades. Linderoth kallade riksbankens agerande för ”oanständigt övergrepp”, medan Dennis avfärdade Linderots kritik som ett utslag av ”högt blodtryck”.

Slutligen avskaffades placeringsplikten även för försäkringsbolagen år 1985. Då fick SPP och andra försäkringsbolag plötsligt möjlighet att placera miljardtals kronor i andra typer värdepapper. Ungefär samtidigt avreglerades kapitalmarknaden. Det blev nu fritt fram för SPP att investera i aktier.

  • Dela