Hårda regler för 1950-talets kapitalförvaltare

I mitten av 1950-talet hade SPP inrättat en särskild finansavdelning. Reglerna för vilka placeringar företaget fick göra var fortfarande kraftigt begränsade genom lagstiftningen. Svenska obligationer hade redan från start varit det viktigaste värdepapperet.

Chef för finansavdelningen var från 1953 Einar Ohlson. Han hade värvats från Livförsäkringsbolaget Tryggs finansavdelning. För tidningen Aktuellt från SPP berättade han hur SPP placerade sina pengar, en fråga av stort intresse för både SPP:s medlemmar.

Enligt lagen om försäkringsrörelse från 1948 fick SPP bara placera sina medel i obligationer utfärdade av exempelvis staten, hypoteksbanken, stadshypotekskassan eller bostadskreditkassan, fordringsbevis utfärdade av banker, kommunobligationer och -reverser, industriobligationer samt inteckningslån i fast egendom. Dessutom var det tillåtet att investera motsvarande 1/10 av försäkringsfonden i andra värdepapper av ungefär samma art, dock inte i aktier.

Alla de tillåtna värdepappren hade fast ränta vilket innebar en stor säkerhet. Visst ville SPP också försöka få bra avkastning på kapitalet, men det fick inte ske på bekostnad av säkerheten.

Små placeringar i aktier

Trots bestämmelserna i lagen kunde SPP ändå investera en del i aktier. Förutom försäkringsfonden hade bolaget också vad Einar Ohlson kallade för fria fonder. Med dessa medel kunde SPP bland annat köpa aktier och fastigheter. Men det rörde sig om förhållandevis små belopp.

År 1954 uppgick SPP:s placeringar till nästan 2,8 miljarder kronor. Svenska obligationer utgjorde den i särklass största andelen med nästan 1,7 miljarder kronor. Placeringarna i aktier uppgick bara till 18,8 miljoner kronor.

  • Dela