En pension som ingen kunde röra

Tjänstemännens pensioner skulle vara oantastbara. De inbetalda premierna var knutna till arbetstagaren, utan att arbetsgivaren hade möjlighet att komma åt dem. Det var en viktig grundläggande trygghetstanke för tjänstemännen.

När SPP bildades 1917 var det som kallades oantastbarhet en grundläggande tanke. Detta innebar att de pensionspremier som arbetstagaren och arbetsgivaren betalade in följde med tjänstemannen när han eller hon bytte arbetsgivare. Om den nya arbetsgivaren också var SPP- ansluten byggdes pensionskapitalet på.

Om tjänstemannen bytte jobb och den nya arbetsgivaren inte var ansluten till SPP, fanns ändå de redan inbetalade pengarna kvar tills den dagen tjänstemannen gick i pension. Tjänstemannen kunde välja att själv fortsätta betala in premierna.

Inte längre utlämnad till arbetsgivarens godtycke

Principen om oantastbarhet innebar en stor trygghet för tjänstemannen eftersom arbetsgivaren inte kunde komma åt pengarna, till exempel vid dåliga tider. Innan SPP bildades hade enskilda företag ibland egna pensionslösningar för sina anställda. Men då frös pensionen inne om tjänstemannen bytte jobb. Tjänstemannen kunde också förlora hela kapitalet om företaget gick i konkurs. Tjänstemannen var helt utlämnad till arbetsgivarens godtycke.

Även för arbetsgivarna var oantastbarheten viktig. Tryggheten som pensionen innebar för tjänstemännen gjorde det lättare för dem att byta arbetsplats. En rörlig arbetsmarknad gynnade företagen.

  • Dela