Det riskfyllda ränteraset

I början av 1930-talet drabbades stora delar av västvärlden av en djup lågkonjunktur. Företag lades ned och tusentals människor blev arbetslösa. Räntorna sjönk drastiskt vilket även SPP:s avkastning gjorde. För att klara sitt löfte till pensionärerna tvingades SPP höja premierna.

För att SPP:s kapital ska växa och pensionärerna få sina utlovade pengar krävs det att räntan ligger på en tillräckligt hög nivå. När SPP bildades var det inga problem. Men så kom den djupa lågkonjunkturen. I Sverige fördjupades krisen också av Kreugerkraschen. När Ivar Kreugers högt belånade företagsimperium gick i konkurs 1932, drabbade det både banker och investerare bland såväl privatpersoner som företag som gick i konkurs. En annan konsekvens av kraschen var att många under lång tid undvek att handla med aktier.

Lågkonjunkturen medförde att företagen inte längre ville eller kunde låna några pengar. Det fanns för mycket kapital som ingen var intresserad av att låna. Det innebar i sin tur att räntorna började rasa nedåt. I mitten av 1930-talet hade nedgången fått i det närmaste katastrofala följder för SPP. Räntan hade då sjunkit från 6 procent år 1921 till 4,4 procent år 1935 och den fortsatte att sjunka. När andra världskriget bröt ut 1939 låg räntan på bottennivån 3,5 procent.

Högre premier fyllde på kassan

Den låga räntan och därmed låga avkastningen måste kompenseras på andra sätt. År 1934 började SPP höja premierna som arbetsgivarna och arbetstagarna betalade in. Problemet var att man inte fick höja premierna för redan tecknade försäkringar. Men för nytecknade försäkringar höjdes premierna fem gånger under perioden 1934–1939. Pessimismen var som störst 1939. Då utgick SPP i sina beräkningar från en framtida ränta på bara 2,5 procent.

Samma år kom dock vändningen. När andra världskriget bröt ut ökade efterfrågan på kapital dramatiskt när staten behövde låna pengar för att bygga upp försvaret. Räntorna steg och SPP kunde rida ut den svåra krisen.

  • Dela