De första kapitalförvaltarna

Att prata om kapitalförvaltare under SPP:s första år blir lite missvisande. Personalen var fåtalig och det fanns ingen direkt arbetsuppdelning. Först efter några år inrättades en ekonomiavdelning som fick ansvar för att placera kapitalet och hantera värdepapper.

Det yttersta ansvaret för att placera SPP:s medel var en finansdelegation som utsågs av styrelsen. I den delegationen ingick styrelsens ordförande samt sex övriga styrelseledamöter. Från mitten av 1920-talet sköttes det dagliga arbetet med kapitalförvaltningen på ekonomiavdelningen, under ledning av överstelöjtnanten Birger Lindblad. På ekonomiavdelningen hanterade man kassaärenden och skötte bokföringen förutom att ansvara medelsplaceringen och värdepappershanteringen. En annan medarbetare på avdelningen var SPP:s första anställda – Ester Eriksson.

SPP gjorde sitt inträde på kapitalmarknaden den 1 februari 1918 när det allra första köpet genomfördes. Då investerade SPP 500 000 kronor i AB Svenska Tobaksmonopolets obligationer till 5,5 procents ränta. Köp och försäljning skedde nästan uteslutande genom bankerna.

Inte vilka värdepapper som helst

Vilken typ av värdepapper som SPP fick placera sina pengar i var starkt reglerat i lagen om försäkringsrörelse. Tillåtet var främst olika typer av obligationer som statsobligationer, hypoteksbankens eller stadshypotekskassans obligationer. För SPP, som måste binda kapital och ränta på lång tid, var säkerheten särskilt viktig. Under den första tiden placerade SPP mycket stora belopp svenska statsobligationer som bolaget lyckats köpa från utländska säljare till mycket bra kurser. Räntan låg på 6–7 procent vilket gav en bra avkastning.

Under de första 25 åren uppgick förvaltningskostnaderna till i genomsnitt cirka 3 procent av premieinkomsterna. Idag betraktas detta som högt. Men under seklets första hälft gjordes allt arbete manuellt, från försäkringsberäkningar till medlemsvärvning. Dessutom var det fonderade kapitalet betydligt mindre.

  • Dela