Trygghet vid oförmåga att arbeta

Innan SPP-pensionen infördes var tjänstemännen oftast tvungna att arbeta långt upp i åren. Orkade de inte, väntade ett liv i fattigdom. För dem betydde SPP en stor trygghet. Men det var långt ifrån alla tjänstemän som levde så länge att de fick uppleva pensionen.

När SPP bildades, 1917, var det bara ungefär hälften av Sveriges kvinnor och män som blev äldre än 65 år. Enligt svensk befolkningsstatistik för åren 1901–1910 var sannolikheten för att en 25-årig man skulle uppnå 65 års ålder 63 procent. För en 25-årig kvinna var sannolikheten att uppnå 60 års ålder 75 procent. Den förmodade återstående livslängden för en 65-årig man var 12,81 år och för en 60-årig kvinna 17,19 år. En stor skillnad mot i dag då en pensionär har många lediga år att se fram emot.

Detta förklarar varför många tjänstemän var negativt inställda till att införa pension. De menade att de skulle få avstå lön och betala för något de inte skulle få nytta av.

SPP-pensionen omfattade dock inte bara pension till tjänstemannen. Förmånerna för de efterlevande var minst lika viktiga.

Den pension som infördes genom SPP innebar i korthet följande:

  • En man kunde gå i pension vid 62 års ålder, en kvinna vid 57.
  • Pensionen utgjorde 60 procent av slutlönen för män, 50 procent för kvinnor.
  • Den högsta lön som pensionen baserades på var 5 000 kronor per år för män och 3 000 kronor per år för kvinnor. En ganska normal tjänstemannalön vid denna tid var emellertid 2 500 kronor per år. Kvinnorna hade lägre lön än männen.
  • Familjepension (till efterlevande) utbetalades med 25 procent av slutlönen, men gällde enbart manliga anställda.
  • Från 1924 blev det också möjligt för tjänstemännen att teckna sjuk-, invaliditets- och barnpension.

Premierna för pensionen betalades av både arbetstagare och tjänstemän, som stod för hälften var. Pensionen var förmånsbestämd. Det innebar att SPP garanterade att ge tjänstemannen ett visst överenskommet belopp när det var dags att gå i pension. Motsatsen till förmånsbestämd pension är premiebestämd pension. Då styrs pensionsbeloppet av hur bra förvaltningen av kapitalet lyckas.

Pension inte bara för privattjänstemännen

SPP var dock inte först med att erbjuda pensionslösningar. Enskilda företag kunde välja att ge sina anställda pension. Statligt anställda och exempelvis sjömän och sjöbefäl var berättigade till pension, men deras pensioner var i regel inte oantastbara som SPP:s lösning. 

Läs mer om vad oantastbar pension innebär

Efter många krav på sociala reformer infördes 1913 folkpension i Sverige, som betalades ut till alla medborgare över 67 år. Den pensionen var betydligt lägre än den från SPP. Efter 50 års arbete fick män ut 150 kronor per år i grundpension och kvinnor fick 140 kronor per år. Med olika tillägg gick det att komma upp i några hundralappar till. Genomsnittslönen för en industriarbetare var då 1 300 kronor per år. Beloppen var så pass låga att många behövde fattigvård som komplement.

  • Dela