Tjänstemän och arbetsgivare organiserar sig

Det var inte SAF och tjänstemännens fackföreningar som styrde SPP under de första årtiondena. SPP:s överstyrelse bestod av representanter från handelskamrarna och tjänstemännen som valts av medlemmarna. Men när Organisationssverige fick en alltmer fastare form tog arbetsmarknadens parter över inflytandet över SPP.

Under 1930-talet ändrade tjänstemännens kamratföreningar karaktär och de fick en mer facklig inriktning. År 1937 fick tjänstemännens organisationer lagstadgad förhandlings- och föreningsrätt. Då började också de fackliga tjänstemannaorganisationerna växa.

Det största förbundet var då Svenska Industritjänstemanna-Förbundet, SIF. År 1940 gick SIF ihop med Brukstjänstemannaföreningen, som var en av initiativtagarna till tjänstepensionen.

Det tog dock flera år innan tjänstemännens organisationer accepterades av arbetsgivarna i Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, som fackliga motparter i centrala förhandlingar. När SAF slöt Saltsjöbadsavtalet 1938 var det bara med LO.

SAF och tjänstemannafacken blir motparter

SAF bildades 1902 som en motkraft till arbetarnas fackliga organisation LO – Landsorganisationen. Det var först 1956 som SAF fick i uppdrag av sina medlemmar att förhandla även om tjänstemännens löner. Året därpå slöt SAF ett huvudavtal med SIF. Det innebar att industritjänstemännen fick rätt att förhandla om lön, uppsägning, pension och semester. SIF godtog i sin tur att arbetsgivarna fick rätt att leda och fördela arbetet. Även Sveriges Arbetsledareförbund (SALF) slöt kollektivavtal med SAF under 1950-talet.

Efter att ATP införts skulle ett nytt pensionssystem för privattjänstemännen förhandlas fram. Då blev det en fråga för arbetsmarknadens parter och inte längre den valda överstyrelsen.

  • Dela