Striden med livbolagen

SPP:s första investeringar i obligationer gav bra avkastning, så bra att de generade ett överskott. Detta överskott använde SPP för att ge sina medlemmar livförsäkring genom ett eget bolag. Ett grepp som inte uppskattades av konkurrenterna.

Investeringarna i högräntepapper som SPP gjorde under första världskriget lyckades över förväntan. I början av 1920-talet hade ett stort överskott bildats, det vill säga kapitalet var betydligt större än vad som behövdes för pensionsåtagandet. I juli 1922 beslutade SPP att använda överskottet till att teckna livförsäkringar åt sina medlemmar. Dessa livförsäkringar kallades för vinstförsäkringar och för att hantera dem startade SPP ett livförsäkringsbolag. Bolaget fick namnet Löntagarnas Livförsäkringsbolag.

Men ”vinstförsäkringarna” var inte populära hos de traditionella livbolagen som ansåg att SPP gav sig in på deras marknad. För att möta konkurrensen gick 15 livbolag ihop och startade Pensionsanstalten Sverige och erbjuda SPP:s specialprodukt tjänstepensionsförsäkring.

En viktig skillnad låg dock i att Pensionsanstaltens tjänstepensioner var antastbara.  SPP fortsatte att sälja produkter som var oantastabara, det vill säga att den försäkrade kunde ta pensionen med sig även om denne bytte jobb. Men vid antastbar försäkring stod det arbetsgivaren fritt att ta tillbaka pensionsintjänandet från den anställde om denne lämnade anställningen. Idag skulle vi nog alla se detta som närmast stöld, vana som vid är att ha en oantastbar försäkring där den anställde behåller intjänandet oavsett om hen slutar anställningen,

 

Gräver ned stridsyxan med tioårig kompromiss

I sex år konkurrerade de båda företagen på varandras områden tills de 1929 kom överens om en kompromiss. Pensionsanstalten Sverige, SPP och Löntagarnas Livförsäkringsbolag slogs samman till ett nytt företag som fortfarande hette SPP. Förkortningen stod däremot för Svenska Personal-Pensionskassan, ömsesidig försäkring. Namnet visade att verksamheten inte var vinstdrivande och att överskottet skulle gå tillbaka till medlemmarna.

Viktigt att notera är att det nya SPP, efter fusionen 1929, fortsatte att sälja oantastbara pensioner. SPPs synsätt vann alltså och allt sedan dess är oantastbara pensioner en självklarhet i branschen.

Enligt överenskommelsen skulle det nya SPP bara ägna sig åt tjänstepensioner och livbolagen åt individuella och privata livförsäkringar. Överenskommelsen skulle dock bara gälla i tio år. När avtalet löpte ut ansökte livbolaget Thule hos Försäkringsinspektionen om att få starta en verksamhet som konkurrerade med SPP:s tjänstepensioner. Flera försäkringsbolag följde i Thules fotspår. SPP svarade med samma mynt genom att söka tillstånd kapitalförsäkringar. Regeringen beslöt därför att tillsätta en utredning i frågan, som 1946 kom fram till att det inte behövdes någon mer tjänstepensionsanstalt än SPP. Det som på SPP kallades för ”Thule-intermezzot” var nu över.

  • Dela