Samarbete helst utan konflikt

I början av 1900-talet blev tjänstemän allt vanligare hos de svenska företagen och fungerade ofta som arbetsgivarens högra hand. De organiserade sig till en början inte som arbetarna i fackförbund, utan i kamratföreningar. För dem var det självklart att samarbeta med arbetsgivarna för att uppnå sina mål.

Den svenska industrin hade vid förra sekelskiftet kommit igång på allvar, och många företag exporterade sina varor till utlandet. Industrin behövde inte bara arbetare utan även ingenjörer, arbetsledare och administratörer som bokhållare, jurister, korrespondenter och kontorspersonal. Tjänstemännen blev en allt större grupp i det svenska arbetslivet.

Tjänstemännen organiserade sig till en början inte i fackförbund utan i kamratföreningar som mest träffades i festliga sammanhang. Inför festerna förekom dock ofta diskussioner om frågor som rörde till exempel pensioner. Att som arbetare gå i konflikt med arbetsgivarna för att driva igenom sina frågor var främmande för tjänstemännen, som föredrog att lösa tvister över ett sammanträdesbord.

Fackförbund för tjänstemännen

De flesta tjänstemän som var SPP-anslutna arbetade inom industrin eller handeln. År 1920 bildade industritjänstemännen Svenska industritjänstemannaförbundet i Jönköping. Även arbetsledarna organiserade sig. De hade redan 1905 bildat Norrköpings Verkmästareförening. Det ombildades senare till Sveriges Allmänna Verkmästareförbund som år 1926 blev Sveriges Arbetsledareförbund. Då förkortades namnet till SAF men ändrades från 1960 till SALF. Sedan 1994 heter de Ledarna.

Genom sitt engagemang i SPP fick tjänstemännen som grupp en starkare position. De olika förbunden samarbetade till exempel genom en gemensam arbetslöshetskommitté – Tjänstemännens Arbetslöshetskommitté. På våren 1927 bildades Tjänstemannasammaslutningarnas Pensionskommitté av sju olika tjänstemannaorganisationer.

  • Dela