Nytt pensionssystem efter ATP

När det under våren 1959 stod klart att ATP skulle införas inleddes intensiva förhandlingar mellan SAF å ena sidan och SIF och SALF å den andra. Frågan gällde hur tjänstemännens pensioner skulle anpassas till de nya förmånerna. En ny pensionsplan förhandlades fram – ITP-planen.

Både arbetsgivare och arbetstagare var överens om att de nuvarande pensionsvillkoren måste ändras. Om en tjänsteman fick både ATP+folkpension och dessutom SPP-pension skulle pensionen bli högre än slutlönen.

Förhandlingar pågick under hela 1959, gjorde ett kortare uppehåll under våren 1960 för de ordinarie avtalsförhandlingarna och återupptogs sedan i april. Under maj och juni pågick nästan dagliga förhandlingar fram till den uppgörelse som parterna kom överens om den 30 juni 1960.

ITP-planen – Industrins tilläggspension – fick följande innehåll:

  • ITP omfattade ålderspension, invalidpension och i undantagsfall änkepension
  • Pensionsåldern sattes till 60 år för kvinnor och 65 år för män
  • Pensionsgrundande tjänstetid: 360 månader, eller 30 år
  • Pensionsnivå: Före 67 års ålder 65 procent av slutlönen (ATP utgick inte förrän vid 67 års ålder), efter 67 års ålder 10 procent av slutlönen upp till 7,5 basbelopp. Lön mellan 7,5 och 15 basbelopp gav 32,5 procent i pension, från 65 års ålder.
  • Pensionen var oantastbar

En modell för resten av arbetsmarknaden

ITP-uppgörelsen var inte bindande för företagen utan en rekommendation. Ett villkor för att tjänstemannen skulle få ta del av ITP-pensionen var att han eller hon tillhörde något av de fackförbund som slutit uppgörelsen. ITP-planen kom att stå modell även för andra arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer.

Eftersom ITP-planen inte längre omfattade lika höga pensioner som tidigare, behövde företagen och tjänstemännen inte heller betala in lika höga premier till SPP. För tjänstemännen hade premierna motsvarat att de avstod en del av lönen. Nu när premierna sjönk kunde de i stället få dessa pengar i lön. Vid 1960 års avtalsrörelse fick privattjänstemännen därför ett mycket stort lönepåslag – 15 procent. Arbetarna i det privata näringslivet fick betydligt mindre – 3,5 procent.

  • Dela