Miljardregn över företag och anställda

Efter fastighets- och finanskrisen i början av 1990-talet vände konjunkturen åter uppåt. Och det med besked. Börsen ökade med 30 procent per år och SPP:s kapitalförvaltning lyckades skapa enorma överskott. Men vad skulle hända med pengarna?

Mellan 1994 och 1998 lyckades SPP:s kapitalförvaltning långt över förväntan. Tack vare en stark börs, skickliga placeringar och låg inflation ökade kapitalet med betydligt mer än vad som behövdes för att säkra pensionsåtagandet. År 1998 räknade SPP med att det fanns närmare 100 miljarder mer i tillgångar än vad som behövdes.

Detta var inte första gången SPP gjort ett överskott. Under 1920-talet använde SPP pengarna till att skapa nya försäkringar. Efter ITP-uppgörelsen 1960 beslutade SPP att överskottet skulle användas för att värdesäkra pensionerna. Men det var inte en självklarhet. Frågan drevs av arbetstagarnas representanter och arbetsgivarna stöttade dem. Men styrelsens ålderman Jacob Wallenberg satte sig emot. Han menade att överskottet tillhörde företagen eftersom det var de som betalat in huvuddelen av premierna. Han kördes dock över av styrelsen och året därpå lämnade Jacob Wallenberg över styrelseplatsen till sin brorson Marc Wallenberg.

Även under 1990-talet löste arbetsmarknadens parter frågan om hur överskottet skulle fördelas i samförstånd – men det tog parterna SAF och PTK lång tid att komma överens. SAF ansåg att överskottet tillhörde företagen, eftersom det nu för tiden var de som betalade in premierna. Det var inte mer än rätt, sa SAF, att företagen då fick tillbaka överskottet. PTK, å sin sida, ansåg att pengarna var de anställdas, eftersom pension ju var lön som man avstått från.

SPP tog fram ett regelverk, ”Företagsanknutna medel”, som en kompromiss för att komma ur dödläget och lösa frågan. Parterna kom där överens om att en del av pengarna skulle placeras i nya försäkringar för de anställda. De skulle på så sätt också få ta del av pengarna. År 1998 beslutade SPP att kundföretagen skulle få dela på 75 miljarder kronor. Dessa företagsanknutna medel skulle bli tillgängliga från den 1 december 1999.

Konkurrensverket sätter käppar i hjulet

Lösningen ledde dock till nya problem. Konkurrensverket menade nämligen att återbetalningsmodellen stred mot konkurrenslagen, eftersom en del av pengarna skulle gå till nya ITP-försäkringar. I medierna utmålades SPP som ett bolag som låste in pengarna så att de inte kunde placeras hos andra försäkringsbolag. SPP hävdade å sin sida att en stor del av pengarna skulle gå till ITPK-pensioner och därför också kunna placeras hos andra bolag. Förutom dessa problem var det också oklart hur företagen skulle skatta för pengarna och hur de skulle redovisas.

SPP fick bakläxa av Konkurrensverket och skissade på en ny modell som bland annat innebar stora kontantutbetalningar till företagen. Men att genomföra återbetalningarna var lättare sagt än gjort. Det krävdes oerhört mycket administration och information till medlemsföretagen. Under år 2000 genomfördes 70 informationsträffar runt om i landet för omkring 3 500 personer om regelverket som blivit klart i april samma år. Trots dessa åtgärder vållade hanteringen en hel del irritation hos medlemmarna, vilket tärde på företagets anseende.

  • Dela