Första steget mot valfrihet: ITPK

När staten år 1975 sänkte den allmänna pensionsåldern uppstod ett dilemma för SPP. Nu behövde SPP inte längre betala ut pension för sina privattjänstemän mellan 65 och 67 års ålder. Hur skulle detta utrymme användas?

Den pensionsålder som sedan länge tillämpats hos SPP var 65 år, medan pensionsåldern för den statliga pensionen bestämdes till 67 år då ATP infördes 1960. Enligt den uppgörelse som SAF, SIF och SALF då kom överens om skulle SPP betala ut en pension som motsvarade både ATP och ITP-planen mellan 65 års och 67 års ålder.

År 1975 sänkte statsmakterna pensionsåldern för ålderspension från 67 år till 65 år. Då uppstod en ny situation för SPP eftersom man nu inte behövde täcka upp för ATP:n under de första två åren.

Det var mycket oroligt på den svenska arbetsmarknaden i början av 1970-talet. Det började i Malmfälten i december 1969, på LKAB:s truckverkstad i Leveäniemi, där ett trettiotal arbetare började sittstrejka för bättre löner och arbetsförhållanden. Den vilda strejken fortplantade sig snabbt och inom några dagar strejkade 5 000 gruvarbetare i Malmfälten. Konflikten pågick i 57 dagar innan förhandlingar inleddes.

ITP en stridsfråga

Denna konflikt blev också en tändande gnista för fler konflikter på den svenska arbetsmarknaden. Arbetsgivarna och tjänstemännen fick även de allt svårare att komma överens i avtalsförhandlingarna. Sedan 1969 ingick ITP-planen i kollektivavtalet och det utrymme som nu uppstått inom ITP-planen blev ytterligare en stridsfråga.

Enligt SAF hade arbetsgivarnas avgifter till ITP blivit allt högre och därför fanns det inga eller bara lite pengar att fördela. Tjänstemännen ansåg däremot att de borde få ta del av pengarna, eftersom pensionspremien motsvarade lön som de avstått från. Krocken var i det närmaste total och på Alfa Laval i Lund gick SIF och SALF ut i strejk. Det tog ett år innan parterna lyckades komma överens om en ny ITP-plan. Den fick en helt ny komponent – ITPK.

SPP- och ITP-pensionen var förmånsbestämd, det vill säga att arbetsgivaren lovade en viss procent av slutlönen i pension. ITPK var däremot premiebestämd. Arbetsgivaren avsatte 1,5 procent av lönen som pensionspremie. Hur stor pensionen sedan blev berodde på hur effektiv förvaltningen var. Den summa som byggdes upp kunde tjänstemannen till viss del själv bestämma över. Han eller hon kunde gå i pension tidigare eller få en större pension.

Större valfrihet men större risk

Nästa steg var ännu större valfrihet. Från 1990 kunde tjänstemannen själv välja hur hela ITPK-premien skulle förvaltas. Han eller hon var längre inte hänvisad till SPP, utan fick själv välja kapitalförvaltare. Men det innebar också att risken för premiens värdeutveckling flyttades över på den enskilde.

Det nya systemet innebar att tjänstepensionsmarknaden öppnades för de vanliga livförsäkringsbolagen. SPP fick därmed konkurrenter. Sammanlagt fick över 500 000 tjänstemän möjlighet att välja. I mitten av 1990 hade 320 000 tjänstemän gjort sitt val. Av dem stannade hälften hos SPP.

  • Dela