ATP – en tjänstepension för alla

Tack vare SPP kunde de privatanställda tjänstemännen se fram emot en ekonomiskt tryggad pension. Det var långt ifrån alla förunnat. Under 1950-talet började staten därför skissa på ett SPP-liknande system som kom alla löntagare till del.

Arbetare och tjänstemän kunde vid 1950-talets se fram emot helt olika förutsättningar när de gick i pension. En privattjänsteman ansluten till SPP fick 60 procent av sin slutlön i pension, samma villkor som gällt sedan SPP bildades. För en folkpensionär såg det betydligt sämre ut. År 1957 hade en manlig industriarbetare i genomsnitt mindre än 1 000 kronor i lön per månad. Den statliga folkpensionen uppgick till 2 150 kronor – per år! Till detta var pensionären också berättigad till inkomstprövat kommunalt bostadstillägg. Men det uppgick som mest till 2 125 kronor.

Det var uppenbart att någon form av reform behövdes. Fråga var om det var staten som skulle ta ansvaret eller om det skulle lösas på frivillig väg av arbetsmarknadens parter. År 1956 tillsatte regeringen Allmänna pensionsutredningen, vars uppgift var att utarbeta ett konkret förslag som kunde ligga till grund för en proposition.

Oenighet gav tre olika linjer

De politiker och företrädare för arbetsmarknadens parter som ingick i utredningen kunde inte enas om ett gemensamt förslag. I stället presenterades tre olika linjer:

  • Linje 1 stöddes av Socialdemokraterna, Sveriges kommunistiska parti, LO och TCO. Förslaget innebar allmän och obligatorisk tjänstepension som finansierades med arbetsgivaravgifter. Pensionen skulle stå i relation till inkomsten under yrkeslivet och fondmedel skulle förvaltas av en styrelse.
  • Linje 2 presenterades av Bondeförbundet, Socialdemokraternas regeringspartner. De föreslog en höjd folkpension med möjlighet till frivillig tilläggsförsäkring som garanterades av staten.
  • Linje 3 byggde på SAF:s eget utredningsförslag om ett premiebaserat system som förvaltades av företagen själva, och som byggde på avtal mellan arbetsmarknadens parter. Detta förslag fick stöd av Högerpartiet och Folkpartiet.

SPP förordade det sista alternativet. Utifrån sina egna erfarenheter tyckte man att en lösning som byggde på frivillighet och överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter var att föredra. Inom SPP var parterna dock inte överens.

Folkomröstning, nyval och regeringskris

I oktober 1957 fick svenska folket säga sitt i pensionsfrågan genom en folkomröstning. Linje 1 fick flest röster – 45,8 procent. Linje två fick 15 procent och linje 3 fick 35,5 procent. Fyra procent av väljarna röstade blankt.

I riksdagen gick det heller inte att enas. Den politiska krisen blev ett faktum med nyval som följd då samarbetet mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet sprack. Även efter nyvalet var positionerna fortfarande låsta. Frågan löstes till slut vid en omröstning i riksdagen 1959. Folkpartisten Thure Königson lade ned sin röst och den socialdemokratiska regeringens förslag gick igenom med en rösts övervikt.

Det nya systemet innebar att folkpension och ATP – allmän tilläggspension – tillsammans gav en pension på 60 procent av lönen. För full ATP krävdes 30 års arbete, men pensionsbeloppet beräknades utifrån de 15 högst avlönade åren, upp till 7,5 basbelopp årligen.

  • Dela